hurblirdet

Och jag kan inte, kan inte, kan inte heller sluta längta efter Ivar, det är löjligt.

Jag ligger här i soffan, fasar för att gå till sängs i min ensamhet. Efter att ha bott tillsammans i åtta månader är det här nog det längsta vi ska vara ifrån varandra, och det är bara åtta dagar! Jag minns knappt ens sist vi inte spenderade natten tillsammans. När vi åkte ner till Österrike nu hade vi ett rum på båten, och jag och Ivar fick varsin säng, vilket kändes bra i början eftersom de är typ 70cm breda, men efter ett tag kröp Ivar ner till mig, för han kunde inte somna, och jag blev så lättad för jag hade samma problem. Jag hoppas han ringer och pratar mig till sömns idag.