306: Klockan fyra dagen efter

Mitt kaffe är precis färdigbryggt, jag hoppas det ska hjälpa mot min huvudvärk. För visst är det väl mer troligt att den beror på koffeinabstinens än på baksmälla?
Gårdagen blev bra, trots operfekt väder och seg start. Vi tog oss ur sängen vid tio, duscha, klä, sminka, frukost, städa lägenhet och klockan tolv var vi i stadsparken. Valborg-i-Lund-stämningen närvarade, spriten närvarade, dansande människor, paraplyn, hasch-lukt och musik dunkade ur högtalarna. Där fanns flickor i shorts, flickor i högklackat, Greta från Paradise Hotel/torget, män som urinerade, solglasögon, gummistövlar och muffins. Oh ja, så småningom tog vi vårt pick och pack och styrde kosan mot en fest i en fin lägenhet på stora södergatan, alldeles för mycket folk för att vara i en så fin lägenhet.
Trevligt var det där, men efter ett tag stack vi vidare till Viktors place, hällde i oss några glas, blev berusade och glada och sen blev klockan sex så alla splittrades för en paus i yran. Jag, Elna och Ivar gick hem här och svängde ihop sallad, potatissallad och äppelpaj, och ganska snart så droppade folk in igen för att grilla här ute på gården, spela drinking-games och röka vattenpipa.
Alex kom, Alex gick, Amelie blev sömnig så hon och Jonas drog hem, men vi andra, förutom Ivar som hade planer idag, vi drog vidare när vi var på topp. En kort men ack så vinglig cykeltur senare var vi på Parentesen, trängde oss in genom någon dörr, upp på en fest i någon korridor, hamnade hoptryckta i någons soffa. Det var jag, Elna, Natta, Mia, Håkan, Richard och en norrlänning, Det var hans rum vi hamnat i. Ingen förstod hur. Vi kände inte honom, han kände inte oss. Det var stökigt och han brände rökelser och alla satt tysta och tittade på varandra.
Efter ett tag vaknade vi ur dvalan och insåg att det här beteendet var befängt, så vi skuttade ut på balkongen, och insåg vårt fatala misstag. Tvärs över gården, högst uppe i det andra huset vevades det armar och ångan steg från folkmassan på balkongen. Pang, bom, tjing, tjong, trix, trax och så var vi där. Högst uppe, närmast staketet, vevande armar, fallande loskor, öronbedövande musik och en ständig rädsla för att balkongen skulle brista. Vi travade in i det överbefolkade köket, kvällen till ära utsett till dansgolv, skakade rumpa ett tag och stack sen hem för att sova vid två.
Sedär! Fjorton välspenderade timmar i goda vänners lag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0