hurblirdet

 

Efter min intensiva dag igår var sista anhalten innan sängdags Mejeriet. På Mias initiativ var vi ett litet gäng som gick och såg dokumentären The act of killing av Joshua Oppenheimer, långa versionen (159 minuter!). Den handlade om gamla ledare för dödskvadroner i Indonesien under 1965-1966 som fick återskapa deras del i folkmordet. Alltså massmördare som får visa hur det gick till, enligt dem. Man glömde av lite då och då att det faktiskt hänt, och att det inte var fiktion. Det var så fruktansvärt!

 

Det som berörde mig allra mest var dels när de mördade en bebis (i den här dramatiseringen en nalle), de högg och högg och högg, i ögonen, magen och övriga kroppen och skar av armar och ben - "Jaja, nu går de lite överstyr... Fast vänta nu, har det här alltså hänt på riktigt?". Den andra grejen som fick mig att tappa hakan är när Anwar Congo (en gammal medlem i en paramilitärisk organisation som dödat massvis med människor som enligt dem var kommunister) i slutet blir illa berörd av att ha blivit fejkstrypt. Han mår fruktansvärt och frågar "Var det såhär mina offer kände sig?". Joshua svarar modigt nog att det här inte var i närheten av hur dåligt de mådde, eftersom han visste att det inte var på riktigt. Efter det frågar Anwar om han har syndat. Jadu... 

 

Hur som helst, sevärt torts att rumpan skrek av smärta efter tvåtimmarochfyrtiominuter på en obekväm plywoodstol. Det tog ett tag för mig att somna när vi väl kom hem.