hurblirdet

Klockan tio kom Fitri, en av de två maidsen, och knackade på min dörr för att få ner mig till frukost. Jag gick ner, åt fem mackor, gick upp och mådde så dåligt av matchocken att jag somnade, och sov till klockan ett då det återigen knackade på dörren. Excuse me miss, mackan mackan! Dags för mat igen alltså, ner, och skamsen som jag blir om jag inte tar av den serverade maten så langade jag upp några smulor från varje skål. Lite soppa, lite ris, lite tofu, lite omelett, lite gröna bönor med nått smått vitt. Vad var det? Jaha, små torkade, stekta, salta fiskyngel. Där tog det stopp. Hur artig jag än vill vara kan jag inte stoppa de små blängande firrarna i munnen. Troligtvis skulle man inte märka av att både huvud och ben var kvar eftersom de är så små, men ändå.

Saskia kom hem tidigare från jobbet idag, så hon joinade mig vid lunchen, vi pratade ett tag tills hon ätit upp, sen gick jag upp och la mig på sängen.

Magen smärtar och jag skäms. För här ligger jag i min säng och slappar, medan Fitri skrubbar golvet kring sängen, och Nor skrubbar toaletten, från golv till tak, och tar hand om vår tvätt. Hur bra känns det? Inte så bra som det är tänkt, jag har jättedåligt samvete. Hade vi kunnat kommunicera, hade de kunnat engelska, hade jag sagt till dem att det inte behövs. Nu försöker jag istället ge dem tacksamma blickar och säga tack om och om igen.