hurblirdet

Okej, nu börjar jag tröttna på att vara ensam. Jag har gått upp på rummet igen, kollar på bilder, lyssnar på musik och drömmer om chips och choklad. Och vattenmelon. Jag borde kasta iväg de tre mejlen, och jag borde gå ut och njuta av synintryck, äta friterad glass och våfflor, gå till vackra ställen och ta bilder. Men jag gör inget av det, jag vågar inte riktigt gå ut själv, så många blickar, visslingar, taxi och tuktuk-raggare, och vetskapen om att jag inte vet. Jag vet inte vilka områden jag inte borde vistas i själv. Jag vet inte om jag hittar hem igen. Jag väntar på Ivar. När han kommer hem vill jag ha friterad glass och våfflor. Jag äter helst inget utan Ivar, jag vill inte vara den som blir sjuk först. Vi har pratat om det, det handlar inte om OM vi ska bli sjuka, det handlar om NÄR. Jaja, jag blir ändå inte hungrig här i värmen. Vi äter oftast inte mer än två gånger om dagen. Dåligt, vi vet. Ivar försöker förändra beteendet, jag dricker vatten för att i alla fall inte ha druckit för lite. Irriterande att man inte kan dricka kranvattnet dock. Då hade jag druckit mer. Nu kämpar vi för att komma upp i två liter om dagen, trots att det nog är för lite det med. Jaja, imorgon när jag är ensam ska jag ta mig till the shopping mall och köpa mina ballerinor för MYR 10.

Efter att ha badat i after sun i natt så hade det lugnat ner sig. Vi åt hotellets ( Ja, Bayview igen) lunchbuffé för saftiga MYR 30 till frukost, jag köpte internet och Ivar for iväg. Idag är hans första möte på ett sjukhus här i Penang, jag hoppas det går bra för honom. Jag kunde givetvis inte låta bli poolkanten, men jag har faktiskt lagt mig i skuggan för brännans skull. Och smort in mig med spf30. Och jag ska inte ligga här så länge. Kanske. Tills laptopens batteri är slut.

Jaja, dagen till ära, när jag är helt själv, har vi skrivit en att-göralista. Jag ska maila AirAsia, Seat24, SilkAir och försöka boka hotell borta i Batu Ferringhi. Pass-trubbel försvinner inte bara för att man fixat ett provisoriskt, nu vill vi vara säkra på att jag kommer in i Indonesien, vilket tydligen inte är säkert.

Batu Ferringhi är ett ställe lite utanför Penang, tydligen är det där man kan bada. Här inne i staden är havet  och stränderna ganska grisiga. Bayview är bara bokat förra natten och nästa natt. Och tur är väl det. Vi är inte helt nöjda med rummet. Vi har verkligen märkt att man får vad man betalar för här i Malaysia, innan betalade vi i genomsnitt 500kr/natt, nu betalar vi 390. I detta rummet får vi:

• Två enkelsängar
• Grannhusets gråa betongvägg två meter utanför vårt stora fönster
• Svarta hårstrån överallt
• En tunn tidning varje morgon
• En varm kyl
• Badlakan

• Tvålkopp
• Tjock tidning
• King-size bed
• Havsutsikt, och även poolen inom synhåll
• Städning varje dag
• En kall och välfungerande kyl
• Handdukar
• Skrivbord
• Extra dusch (förutom badkaret)

Tjenixen! Nyss hemkomna från stranden. Efter att ha spenderat två timmar på flygbokning till Indonesien tog vi taxi till en strand en halvtimme bort. Vackert, stora vågor, sand, snäckor, värme, Najs! Det hade jag längtat efter. Och vattnet var så varmt, jag skulle gissa på åtminstone 28-29 grader. Skönt. Enda negativa var att Ivar förbjöd mig att ta med alla fina snäckor jag hittade. Massor av fina snurrsnäckor, sådana man köper för massor av pengar i Sverige. Bajs. Han skyllde på tullen. Lite negativt är det också att vi inte har tillgång till dusch nu, och jag sitter helt klistrig av salt och med Ivars deodorant under armarna. Gulligt. Ivar tog i alla fall precis ett dopp i poolen här på hotellet. Nu pausar vi, dricker milkshake igen och packar allt på rätt plats, strax ska vi ta taxi till hamnen och åka tillbaka till Penang. Ivars arbetsdagar börjar närma sig.

Någon som kan gissa var vi ska bo?

Tjenixen i aftonen. Eller ja, här i alla fall. Hos mig är klockan tio över åtta, hos er tio över två. Här i framtiden är det underbart.

Igår kväll beställde jag och Ivar en båttur ut till Lankawi, en liten ö nordväst om Penang, precis på gränsen till Thailand. Vi gick upp klockan sju, duschade, packade det sista, lämnade in en väska på hotellet och tog den andra med oss. Conciergen vinkade in en taxi till oss, och vi åkte mot hamnen och hoppade på en båt. Efter tre timmars färd, jag kan inte säga mycket om den eftersom jag intog komfortablast möjliga sovposition för att inte bli sjösjuk, steg vi iland på denna lilla ö. Taxi till hotellet, checka in, rensa bort tre kackerlackor från badrummet, inse hur jäkla bortskämd man varit på Bayview Hotel, in på shoppingmallet som vi bor granne med, jag fick äntligen köpt mina badskor, fula men nödvändiga, samt lite smycken. Vi tog oss sen med taxi till en restaurang en bit bort, och sen tillbaka och sov tre timmar, klistriga av svett eftersom vår aircon inte är den effektivaste. När vi vaknade vid sju gick vi ner här till poolområdet och beställde in varsin god milkshake. Vanilj till Ivar och choklad till mig. Mysigt. Ivar pillar med jobb på sin iPhone, jag bloggar i topfart på min lilla Petronella. Det har förekommit diskussioner om huruvida vi ska skicka hem henne eller inte, men det är jäkligt bra att ha henne här så hon får nog hänga med ett tag till.

Nu ska vi försöka boka någon snorkling eller så till imorgon, och äta middag och dricka öl för MYR 1,50. Ja, det stämmer, fyra spänn för en öl. Det här är en skattefri ö.

Här kommer en bild på två halsband jag köpte idag, för sammanlagt 7,50. Kronor! Håll till godo.

Jan har gett mig ett smeknamn, från första dagen, Leann Rimes, han tycker jag liknar henne. Njaaaaa?

Idag hade vi satt väckarklockan på halv nio, jag satt och tjattrade med Murre, facebookade och bloggade till halv två. Bra Kattis. Klockan nio kom vi upp ur vår lyxiga king size-säng med stärkta vita lakan. På med hotpants (oh, endast i detta land), linne och träningsskor, ner i lobbyn och beställde en natt till här för MYR 193, och gick sen till gymmet. Haha! First time, man ser INTE Kattis på ett gym. Jag tränar gärna, men är ganska negativ till gym. Speciellt när de inte är särskilt lyxiga. Jaja, jag underhöll mig i princip bara på löpbandet, så så jäkla imponerande var väl inte min vistelse där. Och gissa om jag gillade det! Massa siffror! Jovars. 7km/h i tio minuter, sen intervallträna i en kvart och sen promenera lite till. 2,5 kilometer, 150 kcal, hastighet - aaaaah, mycket gosig statistik. Jaja, när svetten blev för jobbig, och Ivar höll på att kräkas så avbröt jag. Ivar tränade lite mage och bröst, jag gick och solade. Dock utan solkräm, det handlade bara om tjugo minuter och klockan var inte ens tio på morgonen. Mhmmm, efter att vi simmat våra tjugo längder, eller ja, jag fuckade och gjorde hälften idag, satt vi en stund på poolkanten, sen märkte jag att jag började bli lite rödlätt. Sprang upp, dushade och kletade in mig i Aloe Vera aftersunlotion. Precis i rätt stund! Nu har jag äntligen fått lite märken efter bikinin, man kan ana dem. Jaja, jag är fortfarande blek som en komage, men har i alla fall pyttelite streck.

Vi bestämde oss för att besöka Gurney drive, alla försöker få oss att ta taxi hela tiden, eller i alla fall buss. Jag har fått för mig att det beror på att vi bor i ett ganska bra rum på ett av de lyxigare hotellen här, och de tror att vi är lite pryda, rika, lata, klena, uppnästa, whatever, inget av det stämmer ju in. Vi funderade på att ta bussen, hittade inte den, utan promenerade istället. Efter en timmes promenad svettades vi som fan. Ungefär så mycket jag någonsin svettats. Det rann i ansiktet, låren klistrade ihop, skinkorna gled mot varandra (Ja det är inte ofta jag får rövsvett, det här är en sensation!) och linnet satt som fastklistrat mot ryggen. Jävligt snuskigt. När vi var framme vid Gurney Plaza kutade jag efter en restaurant med "AirCon" och servetter så jag kunde torka nyllet. Det blev Nando's, en portugisisk grill-restaurant, som fick förse oss med frukost. Ivar beställde in en 1/4 Hot piri piri chicken with rise and salad, och jag tog en Mild piri piri chicken strips with rise and salad. Mums! Jag hällde dessutom på lite extra Garlic piri piri sauce. Anledningen kan ni läsa i mitt diet-inlägg.

Vi tog en runda i shoppingcentrat, alla sju våningarna snabbkollades igenom, en BH inhandlades för MYR 5, dvs typ 12 kronor. Najs. När vi kom ut tog vi sikte mot Starbucks, men hittade en Jan på vägen dit. Eller ja, han hittade oss. Vi satte oss med honom, redde ut lite planer och problem, och efter någon timme fick jag äntligen gå till Starbucks och köpa min efterlängtade Frappuccino. Den satt fint. Hem tog vi en taxi, MYR 15, ja ni kan ju räkna ut själv hur mycket det blir, multiplicera med 2,5. Jag har svettats klart för idag.

Jan har gett mig ett smeknamn, från första dagen, Leann Rimes, han tycker jag liknar henne. Njaaaaa?

Igår morse hade vi satt väckarklockan på halv nio, jag satt och tjattrade med Murre, facebookade och bloggade till halv två. Bra Kattis. Klockan nio kom vi upp ur vår lyxiga king size-säng med stärkta vita lakan. På med hotpants (oh, endast i detta land), linne och träningsskor, ner i lobbyn och beställde en natt till här för MYR 193, och gick sen till gymmet. Haha! First time, man ser INTE Kattis på ett gym. Jag tränar gärna, men är ganska negativ till gym. Speciellt när de inte är särskilt lyxiga. Jaja, jag underhöll mig i princip bara på löpbandet, så så jäkla imponerande var väl inte min vistelse där. Och gissa om jag gillade det! Massa siffror! Jovars. 7km/h i tio minuter, sen intervallträna i en kvart och sen promenera lite till. 2,5 kilometer, 150 kcal, hastighet - aaaaah, mycket gosig statistik. Jaja, när svetten blev för jobbig, och Ivar höll på att kräkas så avbröt jag. Ivar tränade lite mage och bröst, jag gick och solade. Dock utan solkräm, det handlade bara om tjugo minuter och klockan var inte ens tio på morgonen. Mhmmm, efter att vi simmat våra tjugo längder, eller ja, jag fuskade och gjorde hälften idag, satt vi en stund på poolkanten, sen märkte jag att jag började bli lite rödlätt. Sprang upp, duschade och kletade in mig i Aloe Vera aftersunlotion. Precis i rätt stund! Nu har jag äntligen fått lite märken efter bikinin, man kan ana dem. Jaja, jag är fortfarande blek som en komage, men har i alla fall pyttelite streck.

Vi bestämde oss för att besöka Gurney drive, alla försöker få oss att ta taxi hela tiden, eller i alla fall buss. Jag har fått för mig att det beror på att vi bor i ett ganska bra rum på ett av de lyxigare hotellen här, och de tror att vi är lite pryda, rika, lata, klena, uppnästa, whatever, inget av det stämmer ju in. Vi funderade på att ta bussen, hittade inte den, utan promenerade istället. Efter en timmes promenad svettades vi som fan. Ungefär så mycket jag någonsin svettats. Det rann i ansiktet, låren klistrade ihop, skinkorna gled mot varandra (Ja det är inte ofta jag får rövsvett, det här är en sensation!) och linnet satt som fastklistrat mot ryggen. Jävligt snuskigt. När vi var framme vid Gurney Plaza kutade jag efter en restaurant med "AirCon" och servetter så jag kunde torka nyllet. Det blev Nando's, en portugisisk grill-restaurant, som fick förse oss med frukost klockan två. Ivar beställde in 1/4 Hot piri piri chicken with rise and salad, och jag tog en Mild piri piri chicken strips with rise and salad. Mums! Jag hällde dessutom på lite extra Garlic piri piri sauce. Anledningen kan ni läsa i mitt framtida väder, ekonomi och diet-inlägg.

Vi tog en runda i shoppingcentrat, alla sju våningarna snabbkollades igenom, en BH inhandlades för MYR 5, dvs typ 12 kronor. Najs. När vi kom ut tog vi sikte mot Starbucks, men hittade en Jan på vägen dit. Eller ja, han hittade oss. Vi satte oss med honom, redde ut lite planer och problem, och efter någon timme fick jag äntligen gå till Starbucks och köpa min efterlängtade Frappuccino. Den satt fint. Hem tog vi en taxi, MYR 15, ja ni kan ju räkna ut själv hur mycket det blir, multiplicera med 2,5. Jag hade svettats klart för dagen.

Kvällen gick åt till att boka resa till Langkawi och äta samma mat för tredje dagen i rad på Red Garden. Har man väl hittat något som funkar tar man gärna det dagen innan en tretimmars båttur.

Idag var vi på Gurney Plaza, ett gigantiskt köpcentra några kilometer från vårt hotell. Och, kära vänner, ni måste få höra om min skräckupplevelse!

Efter att ha svettats som en gnu under promenaden dit, och därför beställt in en bottomless ice tea - och druckit fyra stora glas, var jag ruskigt kissig. Jag gick mot en av toaletterna, möttes av en städerska där inne, som sa att jag kunde gå där trots att hon städade. Mhm, jaha, bra.

TRODDE JAG! Skuttade glatt in i ett av båsen, lättad över att äntligen få tömma min sprängfyllda blåsa. Och vad möts jag av när jag stänger dörren bakom mig? ET HÅL I GOLVET! Herre min Jesus, jag har hört talas om de här toaletterna, men vad fan?! I ett stort civilicerat köpcentrum, inrett med Versace-affärer?

Jaja, jag kunde ju inte trava ut igen eftersom städerskan stod där och var så snäll och lät mig gå in, så jag övervägde att bara stå där inne i ett par minuter oh sen gå ut och låtsas att jag var färdig. Men, blåsan var större än en tvillingmage, så jag var ju faktiskt tvungen att lätta på trycket. Jaja, jag hukade och lät det flöda och AJAJAJ, kramp i höftböjarn, knipa igen och ställa mig upp och skaka bort krampen, sen ner igen på ett nytt försök, kramp igen, men den här gången fick jag bita ihop. När sista droppen (trodde jag) var frisläppt, försökte jag, utan at tappa balansen, titta mig omkring efter papper. Men nonono, inte fanns det något papper inte. Förskräckt tittade jag på slangen som slingrade sig kring mina fötter. INTE EN CHANS! Nej nej nej, jag VÄGRAR försöka vattna mig ren, och sen gå omkring helt nersölad, NEJ! Jag trog ilsket upp trosorna och mer än så vill ni inte veta. När jag ställde mig upp tittade jag mig än en gång omkring i rummet för att hitta någon spolfunktion. Återigen föll min blick på slangen, men jag ville inte röra den saken, så jag tittade upp mot väggen bakom mig (eller skulle det varit framför mig? Hukade jag åt rätt håll?) och möttes av ett rött öga. Samtidigt som våra blickar möttes, släcktes lampan och jag hann se ner mot slangen igen och tänka NEEEEEEEEEJ, börja inte spruta vatten i hela rummet! Ni anar inte så lättad jag var när det bara spolades i "klossetten", och slangen låg orörlig.

När jag kom ut igen var jag lika kissig som innan, paniken hade nog fått mig att knipa igen lite för tidigt. Efter tre olika toalettcheckar hittade jag en normal, dock även den utan papper och med bara en slang till att rengöra sig med.

Igår var vi på Gurney Plaza, ett gigantiskt köpcentra några kilometer från vårt hotell. Och, kära vänner, ni måste få höra om min skräckupplevelse!

Efter att ha svettats som en gnu under promenaden dit, och därför beställt in en bottomless ice tea - och druckit fyra stora glas, var jag ruskigt kissig. Jag gick mot en av toaletterna, möttes av en städerska där inne, som sa att jag kunde gå där trots att hon städade. Mhm, jaha, bra.

TRODDE JAG! Skuttade glatt in i ett av båsen, lättad över att äntligen få tömma min sprängfyllda blåsa. Och vad möts jag av när jag stänger dörren bakom mig? ETT HÅL I GOLVET! Herre min Jesus, jag har hört talas om de här toaletterna, men vad fan?! I ett stort civilicerat köpcentrum, inrett med Versace-affärer?

Jaja, jag kunde ju inte trava ut igen eftersom städerskan stod där och var så snäll och lät mig gå in, så jag övervägde att bara stå där inne i ett par minuter oh sen gå ut och låtsas att jag var färdig. Men, blåsan var större än en tvillingmage, så jag var ju faktiskt tvungen att lätta på trycket. Jaja, jag hukade och lät det flöda och AJAJAJ, kramp i höftböjarn, knipa igen och ställa mig upp och skaka bort krampen, sen ner igen på ett nytt försök, kramp igen, men den här gången fick jag bita ihop. När sista droppen (trodde jag) var frisläppt, försökte jag, utan att tappa balansen, titta mig omkring efter papper. Men nonono, inte fanns det något papper inte. Förskräckt tittade jag på slangen som slingrade sig kring mina fötter. INTE EN CHANS! Nej nej nej, jag VÄGRAR försöka vattna mig ren, och sen gå omkring helt nersölad, NEJ! Jag drog ilsket upp trosorna och mer än så vill ni inte veta. När jag ställde mig upp tittade jag mig än en gång omkring i rummet för att hitta någon spolfunktion. Återigen föll min blick på slangen, men jag ville inte röra den saken, så jag tittade upp mot väggen bakom mig (eller skulle det varit framför mig? Hukade jag åt rätt håll?) och möttes av ett rött öga. Samtidigt som våra blickar möttes, släcktes lampan och jag hann se ner mot slangen igen och tänka NEEEEEEEEEJ, börja inte spruta vatten i hela rummet! Ni anar inte så lättad jag var när det bara spolades i "klossetten", och slangen låg orörlig.

När jag kom ut igen var jag lika kissig som innan, paniken hade nog fått mig att knipa igen lite för tidigt. Efter tre olika toalettcheckar hittade jag en normal, dock även den utan papper och med bara en slang till att rengöra sig med.

Vi kom hit i fredags, blev upphämtade på Penang flygplats av en mörk man som som frågade "Mr Ivar and Katti?" och pekade sedan mot en guldig bil, och sa "The golden!" med en stolthet som sken igenom hans smygsmutsiga bomullsskjorta. Min första tanke? P - I - M - P!

Efter två minuter i den svala aircon-bilen (jaja, inte fasiken säger man air condition eller AC här inte, man tar till det lite coolare uttrycket AirCon) upptäckte jag dock att det här med en skinande guldig bil inte var särskilt speciellt. Men Shan's bil var ändå speciell. Trevliga spetsdukar att sitta på, spetsöverdrag på nackstöd och en det av ryggstödet, glittriga rosa lerpluppar på alla låsknappar, två olika sorters doft-puffar, och en massa fina klistermärken på solskyddet.

Ja, det var en trevlig liten rutt, en rutt som gav mig dregel på bröstet dock, efter som jag tappade hakan av alla blandade intryck under dessa 20 minuter. Smutsigt smutsigt smutsigt, men ändå inte skräpigt, utan bara smutsiga byggnader. Detta blandat med ett och annat fint och väl omhändertaget hus, och ett flertal hyddor. Och sen, en massa bilar, helt galen trafik, massor av mopeder, galna mopedister, och, OCH, alla bilarna var så jäkla välskötta! Folk som äger sådana bilar i SVerige äger inte sådana hyddor som finns här. Det blir en kollision i mitt huvud. Hur i hela friden kan folk bo i de här husen? Hur i hela friden kan folk ha så välbehållna bilar i denna trafiken? Hur i hela friden vågar folk gå omkring i det här gettot? Hur i hela friden vet man vad som är getto och vad som är centrum, de snälla områdena? Hur i hela friden vet folk var de ska köpa vad? Hur hur hur? Jag fick sån jäkla panik över hur jag skulle våga och klara av att leva i dessa förhållandena.

Som tur var rullade vi så småningom upp framför ett stort hotell, vi skuttade ur bilen och såg direkt Jan, vår guide, hjälpsamma hand, mötesbokare, ja, hur man nu ska beskriva det. Han stod lutad mot hotellväggen, i en luftig diskret hawaii-inspirerad skjorta, shorts, brunbrända ben, en cigg i mun och sådana fälla-upp-solglasögonen-från-vanliga-glasögon. Vi välkomnades in i den stora svala entrén, träffade Jans fru Mazlina, och gick tillsammans upp på rummet. Fint som snus! Stor säng, fräscht rum, sort rum, stort fönster, oceanview, blomma, nalle, öl och välkomstbrev (fyra sistnämnda från Jan och Mazlina). Oh ja, Bayview hotel är något för oss, och ett bra ställe för mig att slappna av på efter min lite skräckfyllda tur hit.

Så småningom blev vi lämnade ensamma, och dunsade direkt ner i sängen, sov i fyra timmar, och vaknade sen igen för att möta upp med J & M. Vi åkte taxi med Azlan till ett hostel där jag kanske ska sova om Ivar lämnar mig ensam, kollade in det och godkände det. Det verkar vara viktigt att vi är nöjda med allt, vilket är jättebra, men jag har intalat mig själv att inte ha för stora förväntningar, så jag tror inte att jag blir besviken i första taget.

Vi åkte sedan vidare, hoppade på en pimpad buss tillhörande en radiostation, snackade med dem ett tag, hoppade sedan av den bussen och tog en annan, som tog oss till ett ställe lite längre ut där vi åt middag. Väldigt trevligt, väldigt regnigt. Men vi flyttade in så det var lugnt. Tog taxi hem och stupade i säng.

Följande dag vaknade vi vid elva, gick ner och lyxade till det med lunchbuffé till frukost. Sa sedan att vi i fortsättningen faktiskt fick äta frukost ute på stan, och senare får ni väl höra hur det gick med det. Vår dag fortsatte med tre timmar vid poolen, med 30spf över hela kroppen. Hur brun blev jag? Inte ett piss. Jävla skit. Vi tog en dusch och vandrade ut på stan på upptäcktsfärd. Gick till ett köpcentra, hittade skor för MYR 10. Najs, men jag höll mig i kragen och lät bli att köpa dem. Det ångrar jag nu eftersom mina sandaler är ett jävla bry att få på och av. Får skutta tillbaka dit imorgon. Vi hittade ett hockersplace (typ matmarknad, inte hookerplace) som hette Red Garden och fick i oss varsin stor portion kött, ris och sallad. Jag valde ko och Ivar lamm, vi ville inte drabbas av trikiner eller salmonella första dagen, så kycklingen och grisen fick ligga kvar. Jag kan lugnt säga att jag tackar gudarna att vi tog Twinrix-sprutorna, för det här kändes som ett ställe där bakterier och virus flödade, och det var ändå ett av de fräschare ställena. Min alcogel används frekvent kan jag meddela. Tillbaka på hotellet mötte vi ett par holländare som vi träffat tidigare vid poolen, de bodde tydligen i grannrummet och hade hittat en kackerlacka. Mumsigt. Lite senare mötte vi upp med den ene av dem, Peter, och tog två öl och tittade på en transvestit och två små kinesflickor som sjöng och stötte med höfterna. Han och hans flickvän hade varit runt i SE Asia i tre veckor, och har nu tio dagar kvar, så de hade många tips att ge.

Imorse vaknade jag vid nio, tittade ut genom det stora fönstret, konstaterade att solen inte nått poolen än, så jag gick tillbaka till sängen igen. Tänkte att jag kunde försöka somna om och vakna vid elva igen. Visst somnade jag om, och vaknade igen vid två av att Ivar väckte mig. Jäkla skit tänkte jag, nu är hela dagen borta. Ja jo, men tough shit. Givetvis åt vi lunch på hotellet igen, men inte buffé denna gången, den fanns inte eftersom det var söndag. Vi åt istället frukttallrik och spring rolls. Najs.

Vi kom upp på rummet igen, hade köpt internet, skulle ta ut datorn ur safe-skåpet men nej, det öppnades inte. Dessutom hittade vi en kackerlacka på badrummet. Najs. Jaja, det var en liten skruttig en, vi har fångat den i ett glas så vi kanske kan klaga imorgon och få discount. Jag ska ge den lite luft innan jag går och lägger mig. En man kom upp för att öppna vårt skåp, men han lyckades inte heller med sin maskin, så jag gav upp medan han och Ivar väntade på en tekniker. Jag sprang ner till poolen för att lapa sol. Jag ville vägra solkräm, men gav upp och använde en dag till. Låg och stekte i fyra timmar. Är jag brun? Nej, inte ett streck har jag fått! Jävla spf 30! Mitt i mitt solande kom Ivar och J & M ner. J & M hade gåvor med sig, så jäkla gulligt! En blus som var välbehövd, ett vackert armband, en parfym, en spegel och ett halsband. Ah du! Jag blev glad!

När jag var klar med mitt sollapande, gick jag upp, duschade, och sedan gav vi oss ut på stan för att försöka hitta någon spännande resa att sysselsätta oss med några dagar, och åt mat på Red Garden igen. Ivar tog samma som igår, och jag bytte till lamm med svampsås. Gott.

Nu ska jag dock hoppa ner till Ivar i sängen, han ligger och grumsar över att jag sitter och dunkar på laptopen klockan ett på natten när vi ska upp klockan åtta och fortsätta försöka boka skoj.

Först måste jag dock berätta om överskriften. Väder och ekonomi får vänta till nästa gång.

När vi går omkring ute på stan så glor ALLA på mig. Stirrar oförskämt, dunkar varandra på armen och mumlar "Kolla!" eller "Menyemak" rättare sagt. Det finns tre teorier kring bakgrunden till detta.

Min: Många här är muslimer och tycker helt enkelt att jag klär mig som en hora i mina linnen och korta shorts.

Peters: Jag är blond, blåögd, vacker, turist.

Ivars (denna vill jag tro på men jag tror mer på min egen): Jag har lite asiatiska ögon, men är blond och har väldigt vit hy; alla kineser är avundsjuka och tror/tycker jag är en asiatisk supermodell.

Vilket tror ni på?

Hoppas ni orkar läsa hela det här inlägget, jag berättar så detaljerat jag kan så ni ska komma i samma känsla som jag har. Annars: Najs att jag har en dagbok så jag kan minnas min resa för evigt!

Jaja, iväg kom vi, och nu har vi kommit hit. Jag tyckte flygresan var lite turbulent också, men inte Ivar. Ugga. Nu ska vi snart titta på soluppgången uppe i solrosträdgården här, och köpa ny solkräm eftersom Ivar lyckades ha den i handbagaget efter allt trubbel. Attans. Hoppas er torsdag var lite lugnare än vår!

Förresten, fy fan vad najs Singapore airlines var. Och vad mätt man blev!

Dagens val av frukost blev havregrynsgröt med kanel och socker. Inget kaffe. Ingenting får uppröra min mage, jag kommer ha lagom mycket problem ändå på flyget. Men de löser sig nog, jag har laddat upp med Sinova, Otrivin, tamponger, Ipren och halstabletter.

Jag behöver dock hjälp med en grej - kan ni hålla tummarna för att jag och Ivar får sitta bredvid varandra på flyget? Jag skulle avsky att inte sitta med honom dessa första tretton timmarna på vår resa.

Vi flyger alltså från Kastrup till Singapore på 13 timmar, sen vidare till Penang på en och en halv timme. Vi håller tummarna för att pausen i Singapore blir lång; gratis bio, solrosträdgårdar, kaktusträdgårdar och pool. Mhmmm?

Jaja, lite negativt inställd är jag dock till att lämna 23gradiga soliga Sverige för 35gradigt åskoväder. Mjäää.

Har spenderat jäkligt lång tid på att skriva ett instruktionsmejl till Carro och Natta, och jag och Ivar städade till tvåtiden. Najs. godnatt.

• Ta med
• Lämna hemma
• Slänga

Hjälp mig välja. Ivar säger släng. Kommentera och hjälp mig!

Var det Hepatit-sprutan eller Tyfoid-sprutan som gav mig svininfluensavaccinsmärta i armen i två dagar?

Det var hepatiten. Jag börjar redan känna av den. Slår vad om att Ivar inte känner ett dugg.

Det är bara att ta tag i det, ösa musik i storstereon, göra lite frukost och börja städa, packa, planera. Fy för i hundan!

Ska strax till simhoppet och proppa ungarna fulla med glass innan de ska hoppa. Sen invaderas hemmet av kära vänner och sen ska jag försöka tömma garderoberna. Men nej, jag känner mig inte ens stressad längre.

Ett litet problem: Han hittar inte sladden till att lägga över bilderna, jag trodde jag hade kortläsare i min dator, det hade jag, men inte för just detta kortet. Ååååh. Får försöka köpa en sladd någonstans.

Jag är väl inte direkt känd för att spara pengar på min mat, utan bryr mig mer om ingredienser, vana och märke, medan Ivar däremot inte kunde bry sig mindre.

Jag tänker alltid att ja, visst, något som kostar elva kronor här kanske kostar åtta kronor om man köper euro shopper eller coop eller något annat blaj, men vad fan ska jag med tre kronor till?!

JO, mina vänner, det börjar bli dags att tänka om nu, för med tre kronor kan jag köpa en taxiresa i Malaysia, en klänning i Thailand, en lyxmåltid i Singapore (okej okej, jag vet att jag drömmer, men ändå!) eller en natt på ett hostel i något annat asiatiskt land.

För nu, nu är resan bokad mina kära! Inte till Thailand efter som de inte verkar vara särskilt villiga att kiss and make up, utan till Penang i Malaysia. Sedan bokar vi flyg runt i asien därifrån. Mmmhmmmm! I know!

Har tryckt i mig två koppar kaffe och pasta-korv-spenat-zuccini-gräddblandning. Mums? Njaaa, sand i tänderna från spenaten? Ja. Åja, någorlunda gott i alla fall. Nu hoppas jag att jag står mig till klockan tre.

Ska bli spännande att höra Asienresultaten ikväll. Så fort vi bokat biljetter ska jag gå ut med all planering. Förhoppningsvis.

Förhoppningsvis ska vi till Thailand, Malaysia, Indonesien och Singapore.

Har ni några tips på vart vi borde åka, vad vi borde se, och hur man hittar förmånliga alternativ, berätta!