hurblirdet

Jag minns det som om det vore igår. Hanna och jag hade haft filmkväll med våra simhoppsungar hemma hos mig, när jag bodde på Esplanaden. Vi hade ätit marängsviss och mängder av pepparkakor. När ungarna åkt hem denna måndagskväll, gick jag och Hanna och la oss, hon sov hos mig, skulle ändå till skolan dagen efter. När vi sovit ett par timmar drömmer jag att Hanna kommer tillbaka från toan och bara HOPPAR i min säng så det smäller och bullrar, jag blir förbannad och öppnar ögonen. Hela tillvaron skakar, det låter som en fet åsksmäll, och jag väcker förfärat Hanna, helt 100 på att någon smällt en bomb i trappuppgången. Jag kollade snabbt på klockan ifall polisen skulle behöva veta hur dags bomben smällde. 06.18. Hanna vaknar knappt men jag springer rundor, tittar ut genom fönstret för att se om det brinner nånstans efter bomben. När jag inte ser något annat än en öde gata och dinglande julbelysning börjar jag förstå att det nog var en jordbävning. Jag var helt uppspelt och kunde knappt sova, jag hade upplevt något av det coolaste på länge. Hanna somnade inom en minut.

När jag vaknar igen skickar jag ett meddelande till Elnus som inte är i Sverige om att de just missat årets händelse.

Jag var uppspelt i flera dagar.

Mina barn kommer få höra om detta.