hurblirdet

Hittade den här artikeln på Aftonbladet om Alpernas brantaste backar. Harakiri vinner stort, och filmen nedan visar backen i sitt rätta jag. Nästan varje gång man åkte upp med liften över backen såg man någon trilla på toppen och utan att ha en chans att stanna for hela vägen ner till botten. Dessvärre har flera personer dött i backen också, så det är inte bara att skratta åt fåntrattarna som tar sig vatten över huvudet för att få komma med på bild eller kunna skriva på sitt livs-CV att de klarat Harakiri.

Jag däremot, jag är ju en så fruktansvärt bra skidåkare, så jag har all rätt i världen att åka Harakiri =)

Jag gav mig ner för den här backen ett par gånger under mina två säsonger i Mayrhofen. Dock inte så många faktiskt, eftersom jag inte ville utmana ödet. Kan fortfarande känna ångesten i magen när man åkt den första enkla biten och sedan, i princip utan återvändo, blickar ner för stupet och bara kan tänka "Hoppas det går vägen! Varför i hela friden utsätter jag mig för det här?" Men när man sen kommer ner med låren stickande av mjölksyra och adrenalinet som kör rally i varenda blodådra, då kan man inte annat än le, garva och vifta på rumpan av lättnad!