hurblirdet

Igår tog min fina, duktiga kusin studenten. Man slungas minst sagt tillbaka, speciellt när hon sprang ut från samma gymnasieskola som jag sprang ut från. Efter att hon åkt flak och cab firades hon med tal, god mat och många gäster.

Det krävs inte mycket för att få mig att vakna med ett leende på läpparna!

Imorse väckte Ivar mig vid halv sex för att jag skulle köra honom till tåget till Kastrup. När jag kom hem lyckades jag till slut somna om, och när jag vaknade ett par timmar senare kände jag en härlig doft i rummet. Tittade runt lite och såg att Ivar hade plockat en liten enkel fläderklase och satt i fönsterkarmen. Fint, somrigt och väldoftande!

Trots att jag var lite deppig igår och till och med grät lite till och från så hade jag en bra dag. Ivar "väckte" mig med sång och frukost på sängen (äggröra, nybakade croissanter och grönt te). När han hade gått till jobbet ägnade jag ett par timmar åt att läsa en normal bok (inte för studiernas skull!) och att njuta av det vackra vädret. Därefter cyklade jag till badet och till stan för lite ärenden, och på kvällen kom mina föräldrar och bror på middag. Jag och Ivar lagade vår fantastiska paella och till efterrätt bjöd vi på vattenmelon och Mias prinsesstårta från i lördags (som var sjukt god, trots, eller tack vare, att den stått så länge).

Fick såklart jättefina presenter också. Av Ivar fick jag en efterlängtat Le Pliage från Longchamp och min favorithudcrème från Rituals. Av mamma och pappa en vacker bukett och fina örhängen. Jag har börjat reagera lite på "oäkta" örhängen och hade därför önskat mig äkta guld- eller silverörhängen, får hoppas dessa funkar. Av Jonas fick jag Skånetrafikens sommarkort, så nu kan jag fara gratis till både strand och Båstad hela sommaren. Slutligen fick jag ett bidrag till en ny dator av Malin och Marcus som grattade över telefon. Förhoppningsvis får jag mycket jobb i sommar så jag äntligen kan köpa den där efterlängtade och välbehövda MacBook Airen...

Hade alltså egentligen en toppendag, trots att jag var lite moloken.

Ligger och njuter av mina sista sjutton minuter som 25-åring. Jag vill inte fylla 26. Jag vill ju självklart vara här imorgon, men jag vill inte att åren ska gå så snabbt! För tio år sedan gick jag ut högstadiet. TIO ÅR! Det är stört. Kids som föddes då har redan lärt sig engelska. 25 är en fjärdedel av hundra. Jag vill bli hundra, men det är ju inte jättetroligt att det kommer hända. En fjärdedel av mitt liv är alltså antagligen förbi. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Det känns snopet på något sätt. Men jag vet inte riktigt vad jag saknar, vad jag känner att jag har missat att göra. Men det känns ändå snopet. Får nog försöka klura fram en bucketlist i sommar. Så jag vet vad jag drömmer om.

Har i alla fall tagit vara på min sista dag som tjugofemåring genom att skriva sista tentan för terminen (och därmed äntligen få sommarlov), spelat volleyboll i solen och gått på bio med Ivar. Min sista dag som tjugofemåring... Det är så jäkla sorgligt!

Bifogar bild på min sista middag som tjugofemåring:

Fick ett nagellack från Color Club i månadens Glossybox. Blir lite irriterad. Om ett företag producerat nagellack i 34 år och stoltserar med det, så borde de väl kunna få till en lättmålad formula?

Någon som vill ha ett nagellack?