hurblirdet

 

Vissa saker får mig att känna mig riktigt gammal. Jaja, sedan veckan innan jag fyllde tjugosex har jag lidit av en åldersnoja, vilket alla får höra med jämna mellanrum. Men det här är en annan sak. Jag känner mig gammal på det sättet att det känns som att det existerar en generation, yngre än mig, som har en helt annan syn på saker än jag har. En syn som jag inte ens kan föreställa mig - jag hade aldrig kommit på tanken. Och det är det som får mig att känna mig gammal, gammal och dum. Tankar som "Va? Varför skulle man vilja göra så?" och "Hur fasiken har jag kunnat missa allt det här?" poppar upp i skallen när jag pratar med tonåringar. 

 

Dessutom finns det världar jag inte alls har insyn i.

Som när min klasskompis för ett tag sedan bad om hjälp att samla ihop lite kläder och annat man behöver för att starta ett nytt liv eftersom hennes kusiner precis anlänt till Sverige från Syrien. "Va? Känner du någon som verkligen upplevt något sådant? Någon som inte äger någonting överhuvudtaget? Någon som rest hit genom att gömmas i en båt, där kvinnor föder barn utan läkare närvarande?".

Eller som när jag läste runt lite om modersmjölksdonation. I en enkät kunde man kryssa i huruvida man kunde tänka sig att ta emot någon annans mjölk om man själv inte kunde amma sitt barn. Det populäraste svaret var Nej. Andra svarade Ja, om jag känner givaren väl. Jag svarade Ja, om det är klarlagt att givaren är frisk, rökfri och inte dricker alkohol. "Va? Är det inte viktigare att ditt barn får modersmjölk än hur din relation till givaren ser ut? Om du ändå har kommit till den insikten att äkta modersmjölk är viktigt, hur kan du då samtidigt vara så trångsynt att du inte inser att vilken mamma mjölken kommer från är strunt samma?". 

 

Eller som på bilden här ovan från en artikel om polisens våld mot fotbollssupportrar (pfffffft). "Va? Ska de se på fotboll? Det ser mer ut som att de tänker utföra ett rån eller något annat mystiskt som de inte vill stå för... Eller typ som att de leker arga ninjas." Den här saken får mig verkligen att känna mig gammal. Jag börjar nästan omedvetet skaka på huvudet och muttra "dagens ungdom". Kan de inte bara sköta sig? Vad gör de ens där? Varför är de så arga? Skulle de inte se på fotboll? Likadant tänker jag ofta när jag jobbar som vittnesstöd på tingsrätten eller läser ett rättsfall. "Men varför kan ni inte bara sköta er? Varför är ni så arga? Hur tänkte ni här?"

Ja, ni är en del som inte vet det, men förra helgen äntrade lilla Iris vårt hem. Gissa om hon är efterlängtad och uppskattad? Jag ska försöka hålla mig i skinnet, inte överfylla, hålla ordning bland mina bilder och min musik... Iris ska misann hålla längre än Petronella, och Iris ska minsann må bra!

 

Förra helgen höll Elna fest, och jag var ombedd att fixa en Spotifylista. Efter en längre paus från musiksurfandet och Spotifyandet öppnades den härliga världen upp för mig igen. Sedan jag fixade en lista för Göteborgsvarvet i maj har jag inte överhuvudtaget engagerat mig i mitt eget musiklyssnande, utan bara kört den gamla listan om och om igen. Förr kunde jag sitta hela dagar och upptäcka nya låtar. Bara söka på ett ord, ladda ner alla låtar som kom upp och lyssna efter alla sköningar. Nu kastades jag alltså tillbaka till den "rutinen", förutom att det nu var Spotify och inte nedladdning som gällde. 

 

Hur som haver, jag började fundera över en sak. Jag letade upp bra låtar jag stött på under året och skrivit upp. En av dem, som också var efterfrågad av Elna, var La la la som surrade på radion hela sommaren (och framför allt under våran Frankrikeresa). Jag lyssnade igenom lite fler låtar från Naughty boy, och stötte bland annat på den här:

 

 

 

Men fler fantastiska låtar än så hittade jag inte av på det albumet. Så kom jag fram till mina funderingar.

 

1. Tycker artisterna att alla låtarna på deras skivor är lysande, eller tycker de liksom jag att merparten är medelmåttiga, och att en eller två låtar är de enda som verkligen är bra? Som att de andra låtarna bara är utfyllnad för att få till ett fullskaligt album.

2. Är det bara jag som tycker att den låten är den som sticker ut? Eller tycker andra att det är en helt annan låt som sticker ut, och att "min låt" är en av de medelmåttiga?

3. Är bra låtar helt enkelt bra låtar för alla? Jag vet såklart att många tycker att låtar som jag diggar är riktigt dåliga, men jag menar inte låtar som jag diggar, utan låtar som jag verkligen tycker är lysande. Finns det till exempel någon som tycker att Prince's låt Purple rain är genuint dålig? 

 

Om ni vill få mer insyn i min musikvärld för ögonblicket kan ni kolla in min Spotifylista. Nu är där förvisso även ett par medelmåttiga låtar, eftersom listan sattes ihop till en fest (där inte bara mina favoriter ska spelas). Men några låtar som är sådana som jag försöker prata om i det här inlägget är Paper aeroplanes, som jag aldrig tröttnar på, Someone like you som kanske är sönderspelad av radio, men förbaskat vacker ändå. Hope there's someone (för att man bara vill krama honom), Sail (för att den får en att vilja gunga (carva) fram i breda pister), Mmm mmm mmm mmm (för att den kastar mig tillbaka till flickrummet i Lilla Harrie och huspassningskvällar på Kävlingevägen), Next to you (för att den är precis en sådan låt som har så mycket känsla och perfekt musik), Love (för att man vill roadtrippa), Genesis (för att musiken i den bygger upp så jäkla bra), If you're never gonna move (eftersom jag aldrig tröttnar), Knocked up (originalversionen är redan lysande, men med Lykke Lis hjälp tycker jag den når ännu högre), Timshel (för att texten är så vacker), Pumpin Blood (ännu en roadtrippar-låt), Speeding, Hold on (för att de har skönt flow) och Fast Car (trots att jag så länge hade helt fel om kön på den som sjunger, vilket Ivar fortfarande skrattar åt).