29.11.2009
Mördarcykel, vuxenfest och Danmarksresa
Ja, nu har jag haft fullt upp, så jag fick inte tid att skriva något igår. Men OM jag har saker att skriva om!
Jag pluggade ju med Nathalie på Sol i fredags, inte mycket att säga om det, förutom att Amelie joinade oss för lunch, vilket var trevligt. Vid fyra däremot, så började alla spännande händelser! Jag låste upp min cykel för att ta mig hem, och hoppade upp på den. Som alltid trampade jag så hårt och snabbt jag kunde (varför jag alltid ska cykla så snabbt jag kan vet jag inte, jag blir bara svettig). Resan började bra, men jag vet inte om cykeln tyckte jag var för hårdhänt, eller vad det kan ha varit som gjorde den upprörd, men när jag var i rondellen, dvs nästan hemma, bestämde sig både cykeln och hela omgivningen för att våldföra sig på mig.
Jag tycker ju att om jag väljer att cykla som en bil i en rondell, så ska väl fasiken folk behandla mig som en bil, typ att inte köra ut rakt före mig, men en taxi kom och försökte smita ut. Jag gav honom en mördarblick och fick honom att stanna och kände mig för ett ögonblick ruskigt mäktig. På väg ut ur rondellen kom nästa besvär, och detta gör mig riktigt arg. EN JÄVLA CYKLIST SOM BARA CYKLAR UT RÄTT FRAMFÖR MIG PÅ ÖVERGÅNGSSTÄLLET, JAG HAR FÖR FAN INGEN SOM HELST JÄVLA SKYLDIGHET ATT SLÄPPA ÖVER EN CYKLIST! Nej, vill man över ett övergångsställ får man fan maka sig av cykeln och gå, så man blir en fotgängare, eller tålmodigt vänta på sin tur.
Men nej, den här mannen tyckte han var störst, bäst och vackrast. Jag tänkte inte ge mig, så jag cyklade på. Detsamma gjorde han. Detta innebar att vi var jävligt nära en krock, och jag började bromsa för att avdramatisera smällen. Men då hände det magiska, det som kom som en smäll i fejset, det som fick alla köande bilister, taxin och den jävla cyklisten att för sig själva skrika IN YOUR FACE! Min cykel bestämde sig för att inte längre samarbeta, utan istället vända sig mot mig och våldföra sig på mig, försöka mörda mig. För när jag tryckte pedalen bakåt, satte cykeln full fart framåt, både hjulen och tramporna, vilket innebar att jag for av tramporna, landade på ramen långt nedanför sadeln (vilket medförde ett blåmärke och oerhörd smärta ni-vet-var), en fot i marken på var sin sida av cykeln, eller borde jag kanske skriva en någorlunda högklackad stövel i marken på var sin sida, samt en järngrepp om handbromsen. Men trots febrilt bromsande övervägde inte cykeln för an sekund att stanna, utan drog iväg med mig 20meter. Jag lovar, hade det varit mörkare än det var hade det yrt gnistor kring klackarna.
Efter 20 meter tyckte cykeln at det var dags att samarbeta igen, och gav efter för det krampaktiga greppet om handbromsen, därmed TVÄRSTANNADE! Jovars, lite mer tryck på det redan ömmande underlivet skadar väl inte? Förfärad tog jag cykeln åt sidan, ur trafiken och upp på trottoaren, bara för att försöka visa att det var fel på cykeln och inte mina cyklingskunskaper. Jag hittade en eker invirad kring navet och i kedjan, jag tror det var boven i dramat. Den jäveln. Ja inte kunde jag cykla sista biten, utan jag fick snällt leda cykeln på the walk of shame. Jag ringde Ivar som kom ut och smutsade ner sig, men inte lagade cykeln överhuvudtaget. Ekern är intrasslad som fan. Det får bli cykelmakarn på måndag.
Jag tar resten av de missade händelserna senare, nu ska jag baka julscones till Ivar, orkar inte göra lussekatter. Det är ändå första advent, jag får improvisera lite. Vi ska med bussen nio, och åka till Köbenhävn och hälsa på Maria.
